Söndag kväll igen, samma ångest som man haft de flesta åren man gått i skola på söndagar när man vet att måndagen smyger sig på. Ångest över att ännu en vecka av skola väntar, ångest över att behöva lägga sig och komma hem i någorlunda tid om man är borta för att orka med, ångest över att veta att man måste få sina läxor gjort och hur mycket man än gör kommer det alltid fler, ångest över det mesta helt enkelt.

Men dagarna rullar på i sin egen takt och snart så står även jag där och skriker med högsta ton att jag tagit studenten. Kanske kommer det tårar också.. Eller det är jag ganska säker på att det gör. Men då, då vet jag att jag har klarat det och då vet jag att jag kan påbörja att försöka förverkliga mina drömmar.

Men då, då kommer rädslan. Tänk om allting skiter sig? Tänk om alla drömmar rasar och jag inte klarar av att uppfylla någon av dem? Tänk om jag uppfyller alla, men aldrig blir nöjd?
Jag är rädd för livet och jag är rädd vad som kommer hända, inte bara med mina drömmar, utan med mina käraste. För om åldern är det som kommer att ta mitt liv, då vet jag säkert att jag kommer bli tvingad till att se många av mina närmaste att gå bort, och det,
det skrämmer nästan livet ur mig.